Vinterpratare

Hörde igår vinterprataren Lena Andersson i P1. en synnerligen trevlig berättare med flyt i språket. Hon var helt säker på sin sak och hade ett genomgående filosofiskt resonemang. Men, detta kan nog var och en själv leta upp på Sveriges radio så jag tänker bidra med en text där det mest råder osäkerhet.

Dialog
– Tror du att vi finns på riktigt? Frågade han henne som satt på samma bänk som han i parken.
– Det är klart att jag tror, för övrigt så vet jag, svarar hon.
– Men hur kan du veta det, kanske är det så att antingen drömmer du eller jag om det här mötet mellan oss.
– Tramsa inte nu, det är klart att vi finns, säger hon upprörd i rösten och kanske också en aning rädd.
– Ja, du har antagligen rätt, men helt säkra kan vi inte vara.

Hon nyper honom hårt i armen och säger med irriterad röst. – Kände du inte det här kanske?
– Jovisst kände jag det och ont gör det. Men fortfarande så kan det vara en dröm för även i drömmen kan man säkerligen känna smärta.
– Nu pratar vi inte mer om det.

De satt länge tysta tillsammans och tittade ut i parken. Vårblommorna lyser upp sinnet och solen värmer. Den långa trista vintern går mot sitt slut.
– Men, säger han, vi kanske ingår i någon annans dröm, någon som drömmer att vi två sitter här på bänken. Någon som vill att du ska bli irriterad på mig. Vi kan inte vara säkra på någonting.

Hon reser sig upp. Går några steg och vänder sig om och skakar på huvudet och säger. – Du är inte riktigt klok.
– Men tänk om jag just är det, säger han tyst för sig själv.

Så var det med det och så önskar jag ett gott slut och ett gott nytt år.